Cobb: Hej och välkommen till trumpetlektionen från en mästare
för YouTubes symfoniorkester.
Jag heter Philip Cobb och jag är förste trumpetare
i London Symphony Orchestra.
Till höger om mig sitter Nigel Gomm.
Gomm: För två år sedan när vi gjorde den här grejen med YouTube
hade vi den förra trumpetspelaren i LSO,
Maurice Murphy, som har gått i pension nu.
Han är mycket känd.
Maurice är 50 år äldre än dig.
Cobb: [småskrattar]
Gomm: Det är ett ganska stort hopp.
Hur känns det?
Cobb: Det är en stor ära, om jag ska vara ärlig.
Du vet...
att få arbeta med musiker som Rod och dig.
Jag har lyssnat på LSO under hela uppväxten.
Och blåssektionens bakgrund och arv
gör att det är en otrolig ära.
Verkligen.
Gomm: Kan du spela din version av Mahlers 5:a?
[Mahlers symfoni nr. 5]
Fantastiskt.
Hur närmar du dig
ett stycke som det här?
Cobb: Först och främst...
Många vet att Mahlers 5:a är en
av de mest kända trumpetutdragen
och att hela symfonin
inleds med den ensamma trumpeten.
Jag tror att man måste närma sig stycket
med ett visst mått av självförtroende.
Förutom kanske
de första tre takterna
är det inte en inledning som man kan dra sig ur.
Jag vet
att det kanske är en arrogant hållning,
men för mig handlar det om att ta tag i det och börja
så som du hade tänkt fortsätta.
Det är så jag gör.
Gomm: Hur gör du med dynamiken?
Du tar ju otroligt djupa andetag
väldigt snabbt.
Hur tänker du när du börjar?
När du sitter på scenen och börjar
från ingenstans.
Det måste vara väldigt nervöst.
Tänker du på musiken
eller tänker du "Herregud!"?
Cobb: Första gången jag spelade det
trodde jag att det skulle kännas så.
Jag trodde att jag skulle tänka "Hjälp,"
"vad ska jag ta mig till?"
"Kommer jag att bli nervös?"
Men jag tror...
Jag blev inte det.
Det kanske beror på att jag såg fram emot
de första uppträdandena.
Men jag tror...
För mig som är rätt ung
och precis hade börjat. Du vet...
LSO, Mahlers 5:a – det är spännande grejer!
Det är trumpeten som inleder.
Det är en fantastisk inledning.
Det är dramatiskt.
Spela det som om du menar det.
Gomm: När folk försöker sig på det här,
barn eller elever eller vem som helst,
vad skulle du lyssna efter?
Cobb: Jag skulle lyssna efter karaktär...
Att varje liten detalj kommer fram.
Att fraserna når fram till rätt punkt.
Och att tonen inte blir för...
Jag pratar om självförtroende, men när du satsar hårt
får tonen inte bli för... aggressiv.
Och att ljudet inte blir för kraftfullt.
Även om du är otroligt teknisk
på trumpeten, som bleckblåsare,
och det är säkert... jag kan ingenting
om det, men säkert samma sak
med stränginstrument,
men om inte tonen
är lika bra
tror jag inte att det är så många som vill lyssna på dig.
Gomm: –Det är sant. Cobb: –Eller några få enstaka.
Gomm: Det är helt sant.
Så för er som spelar in det här –
ni kan se på de här utdragen
som tekniska övningar.
Men det är de inte.
Vi lyssnar efter annat också.
En sak som gäller för alla musikinstrument
är att du försöker locka folks öron
till ljudet. Ofta är det
omedvetet. Det handlar inte om hur virtuost eller imponerande
de spelar.
Det handlar om instrumentets ton.
När du gör sånt här
finns det en teknisk sida,
men det finns en annan sida som är lika viktig.
Den musikaliska sidan.
Och att få fram en vacker ton på instrumentet
även när du spelar starkt.
Det måste ändå låta vackert.
Det här är det långa solot i mittendelen
i Don Juan.
Det går i E.
[skrattar]
[Strauss Don Juan]
Det är fantastiskt, Phil.
Du spelade det på två andetag.
Varför valde du att andas där?
Är det bara...
Är det bara andning·eller har det med läpparna att göra?
Eller är det..?
Cobb: Det sista andetaget jag tog
hjälper dig att klättra uppåt
i registret.
Men jag tycker att det finns olika tillfällen.
Om du är nervös eller om du verkligen måste
andas någon annanstans.
Till exempel
i takt 138.
Det andra taktslaget.
Cobb: Där finns ett litet tillfälle
att ta ett andetag.
Och sedan fyra takter senare.
Och sedan ett till.
Gomm: Visst är det en väldigt lång fras?
Speciellt den första delen.
Cobb: Och där
bär du hela orkestern.
Och då...
Återigen, inte aggressivt,
men du måste bära orkestern
med en lämplig... Gomm: –Men du lyckades
spela det, och det är vackert,
men egentligen spelar du ganska starkt.
Som du säger, du måste bära orkestern.
Hur kan du hålla den där tonen
när du kör på, utan att den blir skarp?
Lyssnar du hela tiden?
Gomm: "Jag pratade
med Maurice om det här" och jag sa "Maurice,"
"du spelar låtar,"
"du är berömd för att du spelar låtar – enkla låtar."
"Hur kommer du på det?"
Och han sa...
Jag tror att han sa att när han spelade i band
spelade de psalmer.
Och han satte alltid ord till musiken.
Han tänkte på det som sång.
Så han fraserade som en sångare.
Du gör samma sak.
Du spelar i fraser helt naturligt.
Cobb: Jag har alltid gillat låtar.
En del av den samtida musiken
är tekniskt sett väldigt utmanande
och det är väldigt effektivt.
Men jag får ut mer av att spela en låt
än någonting annat.
Och det handlar om att lyssna.
Ända sedan jag var liten har jag lyssnat...
Gomm: Du har spelat kornett.
Cobb: Ja, jag har spelat kornett i Frälsningsarmén
Jag har lyssnat på folk...
Det kanske är samma sak som Maurice med sina psalmer.
Man associerar till ord.
Det är inte någonting medvetet.
Men det är viktigt i banden i Frälsningsarmén,
och säkert i andra band också,
med frasering och...
Jag tror att du måste arbeta med det.
Gomm: För dig som håller på med det här...
Det är en sak att spela tonerna,
men du måste tänka igenom saker som var du ska andas någonstans,
hur många gånger, och, som Phil säger,
ändå få fram den större frasen
i utdraget. Och det är svårt
eftersom det slutar med ett högt concert B.
Cobb: Ska jag spela det igen, med andetaget?
Gomm: Ja, spela det igen.
Med ett extra andetag.
[Strauss Don Juan]
Det här är trumpetfanfaren från Leonore.
Den i Dess.
Den spelas i kulisserna.
De åtta takterna innan är det en lång passage
som stråkarna spelar. Ett väldigt starkt crescendo
som slutar på den första tonen i fanfaren.
Så den måste vara...
Även om den spelas i kulisserna
måste den vara väldigt storslagen och närvarande.
Det gäller ännu mer för den andra fanfaren.
[Beethovens Leonore, ouvertyr nr. 2]
Bra.
Cobb: Den andra?
Gomm: Spela den andra nu.
Se om du kan spela den lite annorlunda.
[Beethovens Leonore, ouvertyr nr. 2]
Väldigt bra.
Det där är inte svårt rent tekniskt
förrän du börjar spela snabbare.
När du spelar det här
ska du spela båda fanfarerna.
Även om det är samma fanfar
måste den andra vara mer angelägen
på ett musikaliskt sätt.
Så sextondelarna kan pressa på lite
och triolerna kan pressa på ytterligare lite
mot det långa A:et.
Det är det du ska koncentrera dig på.
Att få de brutna ackorden helt rätt.
Har du några tips om det?
Förutom att öva långsamt?
Cobb: Öva långsamt och riktigt hamra ner,
slå ner klaffarna.
Försök att banka in det mentalt.
Gomm: Överlag för alla
de här tre utdragen
är det här nog det som tekniskt sett är enklast
av dem.
Låt dig inte avskräckas.
Vi har en fantastisk förste trumpetare
som sitter här och vi förväntar oss inte
att du ska kunna spela som honom.
Bli inte avskräckt utan gör ett försök.
Du ska så klart försöka.
Det vi letar efter
är inte bara teknik.
Vi lyssnar efter musik.
Vi vill ha toner och frasering.
En vacker klang.
Det handlar inte bara om teknik
eller om att spela rätt toner
på ett blåsinstrument.
Cobb: En sak till...
som jag tycker att vi ska nämna.
Många av er har antagligen
inte spelat så många av de här styckena
och utdragen
i en orkester tidigare.
Någonting som jag älskar att göra,
inte bara trumpetare,
är att lyssna på olika typer
och sorters musik.
Jag tror att det är jättebra
att lyssna på utdragen
och lyssna på var trumpetaren kommer in
och hur olika trumpetare gör.
Då får du en uppfattning om
vad du har att arbeta med
när du provspelar.
Tror jag.
Gomm: –Inte för att kopiera Cobb: –Nej, inte för att kopiera.
För att bestämma hur du vill spela.
Gomm: Om du lyssnar på sex olika inspelningar
hör du helt olika versioner.
Cobb: Det är en allmän grej och gäller inte bara för de här utdragen.
Du ska inte kopiera andra solister
som Nigel sa, men du ska lyssna
på andra musiker som spelar på olika sätt.
Det tror jag är en fördel.
Så, ha kul medan du spelar.
Var inte rädd för det.
Om du spelar starkt
är det viktigt att du inte står för nära mikrofonen.
Inspelning med distorsion
är lätt hänt med trumpet.
Och ha kul!
Det ska vara njutbart
och om du inte njuter av det
kommer inte den som lyssnar att njuta.
Cobb: Nu är vår lilla lektion från en mästare slut.
Nigel och jag säger hejdå.
Gomm: Lycka till, kör hårt och ha så kul.
Cobb: Jag instämmer.
[skratt]